Något som vi inte gjort så mycket väsen av på sista tiden är att vi ju fortfarande har ett stort hål i tomten. Det är inte det första som ju chockade innehavarna av lagfart till gamla norrvägen 45 (fastighetsbeteckning Barkborren 9) djupt, utan det andra för fjärrvärme. Nu är vi liksom vana.Det är ändå ganska intressant. Nu har det grävts för fjärrvärme och det är ett oändligt antal firmor inblandade. Först skanska som gräver, sen nån annan som lägger ner rör, en tredje som ska lägga ett annat typ av rör, en fjärde som ska svetsa ihop det och ytterligare en som ska koppla ihop det i huset. Säkert någon annan som ska göra nåt som jag inte vet, så långt har vi ju inte kommit än...Nu är det i alla fall snart tre veckor sen de grävde hålet och ingenting har hänt. När de grävt hålet sa de ungefär såhär: "Sen ska vi ju hitta någon som svetsar rören och de växer ju inte på trän". Nähä! Idag ringer skanska-Janne och berättar att den där tredje personen som skulle lägga ner ett annat rör skulle komma. Han sa att: "ja, det dröjer därför att..." Där avbröt jag honom och det är helt sant. Man brukar ju annars ha en tendens att vara lite otrevligare när man berättar i efterhand. Jag avbröt med: "Jag struntar faktiskt i vad det beror på." Vi la på efter någon överslätande kommentar och jag funderade något på om jag hade varit för otrevlig. Inte då! Det visar sig sen när den där tredje killen kommer att de helt enkelt glömt bort oss. Det berättade han och sen berömda han våra golv, yeah!

Idag har vi jobbat med att göra klart i köket där kylfrysen ska stå. Det har målats och tapetserats. Kylfrysen kommer nämligen imorgon!Jag pratade lite med en kille på posten och han förklarade läget: "det är en stor rackare, väger 160 kg". Det visste jag ju redan, men det slog mig. Hur får vi in den i huset? Det är ju inte direkt asfalterat utanför om man säger så. Det är snarare som ett månlandskap. Han sa att "ja, det blir ju svårt". Jag tänkte att fyra man borde ju klara det och frågade två kollegor om de kunde tänka sig att ta ett tag imorgon och bära kyl. Det blir ett äventyr.

Jag hade en tendens att hylla ADSL:et lite snabbt. Citat: "ADSL-bredbandet verkar funka förvånansvärt smidigt." Det var något överilat. Om man menar smidigt med att det fungerar ungefär 2 minuter i stöten och sen försvinner i ungefär 20 sekunder så var det inte överilat.Jag ringde till min leverantör. "Jag ser att ni har tappat kontakten med stationen 171 gånger på ett dygn." Stämde nog."Vi testar att stärka signalen lite." Nu verkar det funka bra, men jag ska återkomma. Det intressanta här blir: Är det inte konstigt att man inte gör sitt bästa från början? "Vi kör en rövare och skickar en signal som inte är det bästa vi kan, så får vi se om det duger..." Det finns väl någon förklaring till det som är rimlig, men jag hoppas att ingen av gamlanorrvägenbloggens läsare sitter inne på den så att man i stället kan få lite sympati-kommentarer i stil med: "Vilka nötter, stackars er, precis som att ni inte har stått ut med tillräckligt" och motsvarande.

Vi har städat klart på PLV. Kändes riktigt bra till vi kom hem till röran på gamla norrvägen och fortsatte städa. Nu har vi i alla fall fått hyfsad ordning på Gamla norrvägen också även om vi har ett par veckor kvar innan vi kan säga att vi är så pass klara att vi kan säga att vi flyttat in. Jag sitter mest och funderar på hur man tar sig till jobbet härifrån. det är ju skitlångt! Säkert 1,5 km i stället för 800 m. Det är ju som att byta distans mitt i ett pågående mästerskap. Jag har ingen cykel här heller. Jag ägde tre cyklar innan Gamla Norrvägenprojektet drog igång. Nu har jag bara en. De andra två har blivit stulna utanför Gamla Norrvägen. Olåsta på trottoarkanten i och för sig men ändå, rätt getto. Känns jäkligt hiphop att bo i villa.

Jag och Sara gillar inte att betala för mycket för saker även om vi börjar inse att det är föga effektivt att åka runt alla byggvaruhus för att jaga femtioöringar för den billigaste maskeringstejpen. Vi svänger ibland inom ikea för att enbart titta i fyndhörnan. Ikea Älmhults fyndhörna är nåt speciellt för er som inte sett den! Vi är så pass vana fyndresenärer att vi vet en hemlig gång direkt från kassan till fyndhörnan. Det står typ "Do not enter - Danger!" men vi bara plöjer igenom dörren och är i fyndhörnan och frossar direkt! Huvudtesen är att allt kan vara snyggt i rätt sammanhang och så jobbar vi efter det.En av garderobsstommarna till hallen var köpt i fyndhörnan. 95 kr i stället för 595 kr. Jä [yeah]! Luckorna var köpte där. 3 st i ek för 50 kr i stället för 600 kr styck. Trippeljä [yeah, yeah, yeah, what if god was one of us?]! Igår tyckte vi att det var viktigt att få upp våra garderober som skulle vara i hallen inför flytten. Vi fick då något av en fyndchock. Påsen med beslag och skruvar saknades, what!? Tur då att det stod två ihopmonterade köksskåp på PLV som vi köpt vid ett tidigare tillfälle "för säkerhets skull". Vi är så pass rutinerade ikeamontörer att vi vet vad som behövs och varför. Åka till PLV, montera ner, tillbaka, göra hålen större för pluggarna som är större till faktumskåpen än paxskåpen och upp med dem! Garderobschock! Vi har en hall! en trevlig!

Varför är det alltid så att man minns hur det kändes men inte riktigt hur mycket?Så var det när vi skulle flytta det sista idag. De flesta vänner verkar ha flyttat från Växjö eller likt femtioårsjubilaren lämna staden i hemlighet, helgen för flytten. Thomas från jobbet och Johan med gitarren ställde dock upp. Tack! Så tittar man igenom det och säger att "det ser inte ut att vara så mycket, men man vet ju hur det är, det sista är alltid mycket mer än man tror." Vi hade fått hyra storsläp för det fanns inga med mellankåpa. Tur det! Vilka skrotsamlare vi är! Man fick lust att köra allt till tippen och bosätta sig i en koja och leva som en eremit. Men så blev det ju inte. Jobbjobb. Bärabära! Nu är det ju så att det sista ändå fortfarande är kvar i lägenheten. Imorgon blir det städ och förhoppningsvis bara en vända med bilen till Gamla norrvägen. Sen är det PLV - adjö!

Dags för Ingrid och Bengan att göra en insats igen. De gör sina heroiska dagsturer. 30 mil och lite äntligen-hemma-praktik. Morsan (för mig) Ingrid för er (utom två till) återkommer ständigt till vad Martin Timell har sagt. Det går ju bra. Timell är en fin kille, mina föräldrar är bättre!De fick i uppgift att måla arbetsrummet grönt - mycket grönt. Sara säger att kermit är tillsammans med en rosa figur och att det ska bli något av det. Vi får väl se. Det kom upp något mycket intressant när vi satt och åt mors berömda flyttlasagne. Förr hyrde man in sig i frysfacksföreningar där man frös in sin mat. Sen när man skulle ha fyra kotletter till lördagsfestligheterna gick man dit med mössan i hand (det framkom faktiskt inte, jag har liksom bara en bild av att man tog av sig mössan mycket oftare innan jag var född) och hämtade ut sina kotletter. Ibland kunde det var långt att gå. Eftersom Thomas min kollega från SFR var med och åt så fick vi veta både hur det såg ut i Äspet, Täppet (Åhus motsvarighet till Manhattan och Queens) och Växjö. Eftersom vår kylfrys verkar ha fastnat i Jönköping önskar vi nog allt att vi kunde bli medlemmar i en frysförening.

Vi avbryter den olidliga bloggtystnaden med ett meddelande! Sara håller just nu på att sätta den sista lilla biten väv (slätväv kan vi väl kalla det) på gamla norrvägen 45. Det är ett oändligt antal timmar som vi har ägnat åt att skrapa bort 50 års tapeter och strukturväv för att nu kunna sätta spiken i kistan. Gamla norrvägen har släta väggar! Inte helt sant. I gästrummet/trumpet- och trombonrummet har vi inte tagit ner den gamla väven. Den får sitta kvar som ett slags monument över svunna tider. På tal om svunna tider. Igår fick Sara prata med en dam på sådär 80 år som kom förbi och berättade om hennes barndom och att "Gun-Britt Persson" hennes kompis bodde här. Det var ljusa minnen. Gun-Britt Perssons pappa var målare (förmodligen hans tapeter vi har skrapat ner). Man hade små målade korgar på den tiden. Och när man kom med dem till Gun-Britt Perssons mamma fick man stoooora tunna pepparkakor. Gun-Britt Perssons mamma bakade de goaste och tunnaste pepparkakorna i stan. Den visa damen gav oss också en del kloka ord på vägen. "ni kommer absolut inte ångra att ni skaffar fjärrvärme" och "grannarna får stå ut med att ni gräver" och "tar man bara lite i taget så..".